Vad gör ni när ni känner att ni dragit ner er själva i något djupt hål och inte tar er upp? När man känner paniken bubbla i magen som fjärilar med vassa vingar och ögonen som vägrar torka fastän man inte vill vara ledsen egentligen. Jag känner ofta så. Jag ger upp varje dag känns det som, för det är vad jag gjort de senaste sex åren. Gett upp. Det är en del av mig som vet att det aldrig blir bättre, att min själ för evigt kommer vara krossad och sårad. Den kommer aldrig läka ihop.

Om jag inte kämpar vidare så att säga.

 

Jag har så himla mycket fint stöd, så många perfekta underbara människor runt omkring mig som bryr sig om mig och som vill hjälpa mig att bli den där starka personen som jag alltid velat vara och som jag en dag kommer bli. En dag ska jag komma ur mitt djupa hål och sluta skada mig själv med onda tankar.

 

Något jag tycker är svårt och som får mig att bli svag och osäker med händer som skakar och hjärtat som nästan går sönder är att jag inte vet vem jag är alldeles för ofta. Jag hamnar i någon slags personlig kris nästan varje kväll där jag ständigt försöker fundera ut vem jag är. Jag tror det märks på min blogg också. Ska jag blogga om träning eller om skramlig musik..? Jag vill så mycket. Jag vill alldeles för mycket faktiskt. Och mitt upp i allt så är jag alltid lika osäker, jag vågar inte vara allting jag vill utan att bry mig om vad andra tycker.

 

Jag har på senare tid börjat intala mig om att jag inte bryr mig om vad andra tycker. Men det finns undantag, vissa människor klarar jag inte av att vara stark inför. Jag bryts ner lika lätt som ingenting. De får mig att ge upp.

Ge upp, som jag alltid gör.

 

Vad gör ni när ni vet att ni måste upp ur det här djupa förbannade hålet som skadar allt ni någonsin byggt upp och som skär blödande sår i själen?

Jag har inte listat ut det än.