den här underbara tygpåsen hänger på min vägg sedan yran.

den har en fin liten historia bakom sig (lite sorglig också eftersom jag själv inte fick träffa min favoritman den här gången) för direkt efter att vi sett honom och benen var knasigt pirriga och hjärtat slog hårt som sjutton skulle vi snabbt iväg och se ett annat litet fint band nere på ett trångt mörkt dansgolv, fastän vi visste att markus stod där borta och signerade och alla runtomkring oss var lika pirriga och gråtfärdiga som vi.

som tur var så är min ludvig världens bästa människa. han ställde sig i kön bland panikslagna tonårsflickor med platåskor och flerfärgat hår så att vi kunde springa iväg på skakiga ben för att se det här bandet.

men det är inte säkert att han kunde fixa det, sa han innan vi gick. det är okej tänkte jag, men egentligen hoppades jag och bad till alla himlar att det skulle gå.

vi sprang genom regnet med tunga jackor och kladdigt smink för att hinna dansa oss varma och glada, och det var så himla toppenfint och bra och jag kände mig frälst i själen litegrann. sedan tog det slut och plötsligt står en regnblöt ludvig där bakom oss och ser så himla fin och glad ut.

här har ni, sa han säkert. eller så sa han något helt annat. jag minns inte. allt jag minns är att jag kände tårar bakom ögonen och hjärtat som slog hårdare än basdunket hade gjort när maskinen spelade kvällen innan. jag och karin fick varsin tygpåse. markus hade frågat om mitt namn stavade med eller utan e och han är nog den enda som någonsin frågat det.

jag tänker aldrig använda den, den kommer få sitta på min vägg och bara påminna mig om allt som är fint i livet.