Första gången jag påriktigt hörde Kent var när min fina vän Mia skickade en .mp3-fil med "utan dina andetag" till mig över msn när jag gick i åttan. Jag minns hur skeptisk jag var, det var väl bara vanlig gubbrock tänkte jag. men i slutet av låten hade jag så himla mycket gåshud och hjärtat slog så sabla hårt. jag var såld, de var magiska och jag hade blivit trollbunden.

sedan den dagen har jag gått runt med jocke bergs stämma i mina hörlurar nästintill varje dag, och varje ny skiva jag lyssnat igenom har liksom varit mer och mer magnifik.

Sommaren 2010 fick jag se kent för första gången live. det var gatufest i sundsvall, och om jag inte minns fel så var det faktiskt fint väder den dagen. (jo, för solen gick ner så att himlen var helt rosa när krunegård spelade. det var så vackert, även om markus inte var speciellt bra den gången)

jag hade ingen med mig som ville se varken krunegård eller kent med mig så jag såg dem själv. mitt hjärta slog och jag var helt ny när det gällde festivaler och konserter - jag hade aldrig sett mina största idoler live någongång och dessutom var jag helt ensam. jag visste att bussen till min moster gick kvart över ett på natten och att kent skulle spela klockan tolv, så jag skulle inte få se hela framträdandet.

jag hamnade i mitten av sorlet av människor - långa bredaxlade män och nervösa fulla tonårstjejer stod runt mig och himlen var så djupt blå att den nästan såg svart ut. plötsligt började allting och även om jag blev påhoppad och bortknuffad så var allt så himla magiskt.

klockan slog ett och jag hade skakiga ben. jag slingrade mig ur massan av fulla glada människor och sprang till bussen, hjärtat i halsgropen och ömma armar. i öronen susade det fortfarande från den höga musiken och folks skrik.

 

Sedan var det yran 2010. jag och L var där, det var regn och blött och livet var så himla kaos just då. men jag fick dansa till krunegård och dessutom fick jag en kram av honom, med hjärtat i halsgropen och stripigt blött hår och BD-märke på jackan.

Kent var en mardröm den kvällen. Jag hade panikångest och satt på en trapp och grät tills ludvigs axel var helt svart av mascara, hela min kropp krampade av hemska tankar och känslor och alltihopa var så himla jobbigt.

 

men imorgon ska jag äntligen få se kent för tredje gången, och förhoppningsvis drabbas jag inte av någon jobbig smärtsam panikångest då. jag längtar så himla mycket, för kent har en speciell plats i mitt hjärta som de aldrig kommer lämna. dessutom åker jag inte dit själv utan har världens finaste människor med mig, så det kommer bli en kväll att minnas.