Nå, nu tänker jag verkligen försöka skriva ner varje gång jag tränat här så att jag kanske blir lite mer peppad på både träningen och bloggen. Är i en djup svacka just nu där mitt liv mest består av ren lathet och dagdrömmar, och jag måste ta mig ur det hålet så jag antar att det här är enda sättet för mig att göra det.

 

Igår var jag ute och joggade för första gången på en evighet. Jag springer som en ko, seriöst. Med stela ben (tänk er träben) och gungande kropp. Det er antagligen fruktansvärt roligt ut, men jag är världens nybörjare fortfarande (har sprungit ett år, resten av mitt liv har jag varit stillasittandes eller suttit på hästryggen) och har jättekorta och stela hälsenor.

Detta gör att jag tappar inspirationen varje gång jag är ute och faktiskt rör mig, jag mår dåligt av att det går så dåligt och jag känner inte att jag utvecklas även om jag kanske gör det. Jag har flera flera gånger funderat på att uppsöka någon personlig tränare så att den kan hjälpa mig, men plånbokens eko har liksom hållit mig tillbaka.

Men iallafall, efter detta långa uppehåll var jag och min lillasyster ute på en trekilometersrunda igår kväll. Det gick bra, men inte så snabbt förstås. Jag springer sakta, med trippande steg som om jag springer på samma ställe utan att ta mig framåt.

 

Men jag har insett nu att ifall man är dålig på något som man tycker om ska man inte ge upp, även om det inte känns roligt längre (eftersom det aldrig går bra) så måste man vara envig och fortsätta kämpa. Annars kommer man ingenstans här i livet, om man inte fortsätter kämpa med sånt som är jobbigt i början. Ingenting är lätt från början, för ifall det skulle vara det så skulle man aldrig lära sig att utmana sig själv och komma vidare med nya mål.

 

Träning är hälsa, och hälsa är livet. Den frasen läste jag på en mycket inspirerande träningsblogg och den har liksom följt mig enda sedan jag läste det första gången. För det är ju sant, och många gånger är den meningen det enda som kunnat få mig att fortsätta med både träningen och LCHF. för jag vill må bra och ha en bra hälsa, och det får man inte genom att ge upp. Sedan jag började med LCHF har jag blivit mycket piggare, tryggare med mig själv och dessutom har jag blivit av med nästan allt överflödigt fett på kroppen. Helt otroligt!

Det som är viktigt är att man måste komma ihåg varför man gör det här, varför tränar jag och varför äter jag den här maten? Därför att jag vill må bra! Inte för att gå ner i vikt eller se snyggast ut på stranden, utan för att jag vill leva ett hälsosamt liv där jag väger precis så mycket som jag ska utan att vara varken under- eller överviktig. Jag var inte överviktig när jag började träna och äta enligt LCHF, men jag var både svag och stel och blev ofta sjuk. Numera kan jag faktiskt sova bra om nätterna, jag äter bättre än aldrig förr (annars har jag alltid varit dålig på att äta, i många år undvek jag maten nästan helt) och min kropp känns pigg och stark.

 

Jag tror att det var bra att jag var ute och joggade igår (har härlig träningsvärk i benen nu), det har fått mig på bättre tankar och jag känner mig inte riktigt lika dålig som jag gjorde innan.

Det här blev ett långt inlägg, men jag antar att bloggen förtjänar det. ;) nu ska jag ringa och säga godnatt till min favoritperson, och sedan tänker jag sova så himla hårt. godnatt fina!